Kyrkoherde Evald Bergman i Jakobs församling var en av många som var bekymrade över samhällssituationen i Stockholm i slutet på 1880-talet. Det var lågkonjunktur, massarbetslöshet, kraftigt ökad fattigdom, bostadsbrist, ett stort antal tiggare etcetera. Till detta en dåligt fungerande kommunal fattigvård, och en välgörenhet som slumpvis och osystematiskt gav allmosor. Det lär, bara i Stockholm, ha funnits över 800 föreningar, stiftelser och klubbar som arbetade med välgörenhet. Samt ett stort antal enskilda personer som ägnade sig åt olika typer av hjälpverksamhet. Många ville väl, men det fanns ingen samordning och ingen genomtänkt strategi.
Evald skrev ett brev till professorskan Agda Montelius. Hon var välbekant i välgörenhetskretsar, tillika ordförande i Maria församlings skyddsförening på Södermalm. Han inbjöd henne till en kommitté med uppgift att utarbeta ett förslag om hur man skulle arbeta mer konstruktivt med fattigdomsproblematiken. Agda hade i församlingen infört det som kom att kallas Mariasystemet. Det var en organisationsförändring som innebar att de s.k. skyddsfruarna, som var ett stöd för de fattiga, fick ansvaret för ett antal familjer i stället för ett särskilt distrikt, med syfte att främja en långsiktig relation med de behövande. Agda förordade även ett samarbete mellan den offentliga fattigvården och privata organisationer:
”Något samband mellan det frivilliga fattigvårdsarbetet och den kommunala understödsverksamheten existerade då så gott som icke alls. Det visade sig ofta, att många av de frivilliga knappast visste att den kommunala fattigvården fanns till, och dess män hyste i allmänhet en djup misstro – ej alltid oberättigad, det måste erkännas – mot ”välgörande fruar”. (Agda Montelius, 1920).
En annan medlem i den nybildade kommittén var Aftonbladets redaktör Ernst Beckman. Han hade skrivit en rad artiklar om den oroande situationen i Stockholm, och hade dessutom gjort flera utlandsresor för att studera olika typer av fattigvårdssystem. Hans slutsats var att det måste till ett väl fungerade samarbete mellan samtliga institutioner som arbetade med hjälparbete, såväl kommunala som enskilda.
Med stöd av bland andra överståthållaren i Stockholm, baron Gustaf Tamm, bankiren C. G. Cervin, och fattigvårdsnämndens ordförande A.G. Lagergren bildades Föreningen för Välgörenhetens Ordnande (Föreningen FVO) under hösten 1889 med följande målsättning: ”Oberoende av religiösa och politiska meningsskiljaktigheter, inom huvudstaden verka för ett ordnat samarbete mellan enskilda välgörande personer, enskilda välgörande stiftelser eller föreningar och den offentliga fattigvården”.
Agda Montelius kom att bli föreningens ideolog, visionär och ledare. Delvis i kombination med bland annat ordförandeskapet i Fredrika Bremerförbundet, som hon tidigare varit med och bildat. Inledningsvis verkade Agda som FVO:s styrelseledamot, men från 1892 också som föreståndare för den Centralbyrå som föreningen startat, vilket hon skulle göra fram till 1910, för att sedan återgå som styrelsemedlem.
Agda Montelius (1850-1920)
Centralbyrån var ett dubbelriktat informationscenter för hela Stockholm, som vände sig både till den enskilda välgörenheten, den offentliga fattigvården och till de hjälpsökande. Idén och inspiration till det nya arbetssättet hade man bland annat fått från the Charity Organisation Society i London, dit man gjort studieresor. Insatserna formades som hjälp till självhjälp och syftet var att minska den godtyckliga och kortsiktiga välgörenheten, för att i stället fokusera på långsiktiga och strukturerade insatser:
”Det skulle vara mitt käraste önskemål, säger hon, att få FVO till en neutral mötesplats för alla sällskap, organisationer och enskilda, som idka välgörenhet. Jag ville, att FVO verkligen skulle bli en samhällsfaktor. Min tanke om fattigvård är den, att vi skola hjälpa så, att vi göra oss själfva öfverflödiga. Ställ en människa på fötter genom att ge henne arbete, stöd henne med att bereda möjligheter för starten — kläder, möbler, bostad, sjukvård, hvad det nu är. Och låt henne så reda sig själf. Hvarken hon eller samhället har nytta af litet ineffektiv hjälp då och då.” (Agda Montelius, 1920)
Utifrån devisen ”Icke allmosa – men en vän” ändrade man så fokus från ekonomiskt stöd till utbildning, arbetsträning, arbetsförmedling, mikrolån och uppmuntran. I modellen ingick vad man kallade ett vänligt besök i hemmet. Besökaren, som kunde bestå både av anställd personal och ideella, uppmanades att inte skriva några anteckningar i onödan, och samtalet skulle inte upplevas som ett förhör. Man betonade det olämpliga i att ”predika sparsamhet, där bröd icke finnes”. Besökarna skulle vidare samtala som människa till människa, och inte som överklass till underklass.
De första åren, innan Agda själv blev föreståndare, leddes mottagandet av de behövande i praktiken av diakonissan Therese Oterdahl, som till sin hjälp hade flera anställda och ett stort antal ideella medarbetare. Den egentlige föreståndaren, Herr Lindblom, hade fullt upp med sitt andra arbete på Riksbanken, och kunde därför komma till byrån först på eftermiddagarna. Centralbyrån överhopades av hjälpsökande. Fram till juni 1890 hade närmare 10 000 personer vänt sig till byrån och omkring 6000 hjälpsökande inkl. familjer hade registrerats i det samordningsregister som skapats. 120 frivilliga besökare hade gjort omkring 1 600 undersökningar. Men arbetsmetoden gillades inte av alla:
”Det är en sak, som ofta väcker anstöt — våra undersökningar. Ja, det är en grannlaga sak och måste utföras grannlaga. Men ehuru tidsödande är den oundviklig. Om ni går till en läkare och säger: jag har ondt i foten, ge mig det och det plåstret, svarar inte då läkaren, att han först vill se skadan, så att han som läkekunnig icke begår något misstag med den begärda ordinationen? Visst gör han det! Så är det också med oss. Låt oss få veta orsaken till er misär, så kunna vi bättre hjälpa, säga vi.” (Agda Montelius, 1910)
När en utredning väl var gjord kunde man få, vad vi idag kanske skulle kalla en familjepedagog eller hemma hos – insats med uppgift att vara en vän och en lärare i konsten att på rätt sätt sköta hemmet och ekonomin. Man kunde även få tillfällig ekonomisk hjälp som en del av självhjälpsprocessen.
Föreningen för Välgörenhetens Ordnande, kontoret på Stora Nygatan 44 (taget någon gång mellan 1903 och 1910)
Agda och FVO eftersträvade att professionalisera det sociala engagemanget. Den hjälp som gavs skulle bygga på kunskap, och inte bara på känsla;
”De bidragsgivande förstodo i början icke, att det kunde vara barmhärtigt att icke ge. Och de som varit vana att utan vidare få en slant och alls inte tyckte om att man fordrade medverkan eller ansträngning av de själva, frågade hånfullt: vad är detta för en välgörenhet?” (Agda Montelius, 1920)
Man talade om att Den gamla välgörenheten måste ersättas med Den nya välgörenheten, som arbetade med ett långsiktigt förändringsarbete. De behövande som inte var intresserade av ett sådant förändringsarbete hänvisades till den kommunala fattigvården, den tidens yttersta skyddsnät.
Nu ska man komma ihåg att det på den tiden inte fanns mycket utbildning i socialt arbete, med några få undantag. Inom Sofia församling på Södermalm i Stockholm hade en kvinna med namnet Elsa Borg startat ett bibelkvinnohem för att hjälpa ”nödens och lastens barn”, där hon utbildade kristna kvinnor för detta ändamål. Elsa Borg står idag som staty i Vita bergen, där Sofia kyrka ligger, där hon omnämns som ”Den första verkliga socialarbetaren”. FVO rekryterade flera av sina kvinnliga medarbetare från detta sammanhang. När man behövde manliga hembesökare samverkade man också med Diakonanstalten Stora Sköndal, som utbildade manliga diakoner.
Många var engagerade i sociala frågor och dess kunskapsutveckling. Det pågick i samhället en intensiv debatt om hur fattigdomsproblematiken borde bemötas. Den mer individuella fostrande logiken ställdes mot behovet av generella socialpolitiska reformer. För att försöka lösa invecklade sociala frågor hölls regelbundet diskussionsaftnar på FVO:s Centralbyrå. Som en direkt följd av en sådan diskussion, initierad av FVO-medlemmarna Gerda Meyerson och Gertrud af Klintberg, bildades Centralförbundet för socialt arbete (CSA), där Agda blev vice ordförande. CSA var (och är) en sammanslutning av ett stort antal föreningar engagerade i socialpolitik som kom att bli en viktig aktör i professionaliseringen av socialt arbete. CSA låg exempelvis bakom det första socialinstitutet, en föregångare till dagens socialhögskolor.
I Sveriges Stadsmissioners senaste Fattigdomsrapport för professor Magnus Karlsson (2023) ett intressant resonemang. Han skriver att det idag pågår en diskussion om statens tillbakadragande, och att civilsamhället mer och mer får ta över ansvaret för fattigdomsfrågorna. Han menar dock att det är tveksamt att svenska folket skulle välkomna en sådan utveckling, då det skulle gå emot många av de grundläggande idéer om rättigheter och jämlikhet som är vägledande för den svenska välfärdsstaten. Även om civilsamhället gör viktiga insatser så är dessa insatser små i förhållande till vad det offentliga bidrar med.
Under 2020 var den sammanlagda kostnaden för kommunernas individ- och familjeomsorg (socialtjänsten) 55 miljarder kronor, varav 12 miljarder kronor i ekonomiskt bistånd. Till detta kommer övriga socialförsäkringssystemet med sjukförsäkring, föräldraförsäkring, arbetslöshetsförsäkring etcetera. Magnus Karlsson tror att civilsamhällets roll i fattigdomsfrågor också fortsättningsvis kommer att vara av främst kompletterande karaktär. Dessa insatser kan dock ta sig i olika uttryck:
”…de kan ”toppa upp” offentliga insatser för att göra livet mer drägligt för den enskilda eller de kan ”täppa till” de sprickor som uppstår mellan insatser som välfärdsstaten erbjuder.” (Magnus Karlsson, 2023)
Han lyfter även fram rollen som ”mediator” som ett alternativt sätt för civilsamhällets organisationer att arbeta, dvs att vara en länk mellan de utsatta och det offentliga med fokus på den enskildes rättigheter.
En stor del av FVO:s verksamhet idag handlar idag om att förmedla ekonomiskt stöd till enskilda ekonomiskt behövande. Under 2023 förmedlade FVO drygt 40 miljoner kronor från de 80-tal stiftelser som föreningen samverkar med. FVO har således kvar en samordnande roll. Alla ansöker, digitalt eller på papper, på samma blankett. FVO utreder sedan om den sökande är ekonomiskt behövande utifrån Skatteverkets riktlinjer. Om så är fallet kan ett bidrag betalas ut från en stiftelse som passar. Eftersom FVO arbetar nationellt, kan en behövande från norr få hjälp från en stiftelse i söder. Eller en behövande på västkusten få bidrag ur en stiftelse på östkusten. Förutsatt att det stämmer överens med stiftelsens ändamål och stadgar.
De medel som FVO förmedlar ska inte fungera som en ersättning för det som är en rättighet. Stiftelsemedel är en gåva, utöver rättighet. Därför har FVO också en rådgivande funktion och informerar om vilken rätt till stöd som finns i samhället. Man kan alltså inte vända sig FVO i stället för att söka hjälp från det offentliga. FVO arbetar därför inte heller med akuthjälp, eftersom det är socialtjänstens ansvar. FVO har vidare tagit fram en särskild blankett där socialtjänsten har möjlighet att intyga att ett eventuellt bidrag från de stiftelser som FVO samverkar med inte ska räknas som inkomst, vilket ligger i linje med Socialstyrelsens riktlinjer. En förutsättning är dock att bidraget inte går till ändamål som faller inom socialtjänstens ansvarområde, eftersom socialtjänsten då, helt riktigt, kan hävda att behovet är tillgodosett på annat vis.
En stor del av de som får ekonomiskt stöd via FVO har en inkomstnivå över socialtjänsten norm, men räknas likväl enligt Skatteverkets riktlinjer som ekonomiskt behövande. Här kan man jämföra med Stockholms stad som, utöver det lagstadgade ekonomiska biståndet, också har möjlighet att ”toppa upp” med stiftelsemedel. Under 2023 förmedlade Stockholms stads anknutna stiftelser ungefär 20 miljoner kronor till enskilda behövande, också formulerat som en gåva, utöver rättighet. (Stockholms stads donationsstiftelsegrupp, 2024).
Även om de medel som FVO förmedlar inte är särskilt stora i förhållande till det stöd som det offentliga bidrar med, så vittnar många behövande om att det fyller en viktig funktion. FVO talar alltså inte i termer av mat, kläder eller akuthjälp, utan formulerar hjälpen som ett komplement utöver basbehov. De finns behövande som fått bidrag till en hund, en ny cykel, friskvård, studentkostym, glasögon, en mobiltelefon eller en dator. Ofta beskrivs hjälpen som en tillfällig ekonomisk förstärkning. Sedan några år tillbaka förmedlar FVO särskilda Upplevelsepaket inför vinter och sommar. Ett sådant paket kan innehålla presentkort till nöjespark, bio, friluftsbutik eller kultur. Det ska gärna uppmuntra till aktivitet och livsglädje som i sig är hälsofrämjande.
Ända sedan slutet av 1800-talet har FVO talat i termer av hjälp till självhjälp. FVO samverkar gärna med andra organisationer med samma utgångspunkt. Ett exempel är Föreningen Convictus som vänder sig till människor som lever i akut hemlöshet, med missbruks- och hälsoproblematik. Med bidrag från bland annat region, kommun och församlingar försöker de få till stånd processer som steg för steg leder till ökad livskvalitet och positiva förändringar. Här kan FVO ”toppa upp” med bidrag till fritids- och kulturupplevelser. Många ur målgruppen har mycket dålig tandstatus. Därför pågår ett arbete för att få till en samverkan mellan den behövande, Folktandvården, Convictus och FVO, där stiftelsemedel kan användas för att bekosta nya tänder. Något som kan vara mycket viktig på vägen tillbaka till ett värdigare liv.
FVO har även inlett en samverkan med Stockholms stift, som i sin tur samordnar församlingar som arbetar med arbetsträning enligt den så kallade MARY-metoden. Målgruppen är människor som är långtidsarbetslösa. FVO bidrar här med stöd till friskvårdsaktiviteter, och hoppas även kunna ”toppa upp” med ytterligare ekonomiskt stöd till enskilda behövande i deras självhjälpsprocess.
Man kan konstatera att det hänt en hel del sedan kyrkoherde Evald Bergman samlade sin kommitté på pastorsexpeditionen i Jakobs församlingshem i slutet på 1800-talet för att söka lösningar på den tidens sociala problem. Forum – idéburna organisationer med social inriktning, som samordnar många av nutidens sociala organisationer inom civilsamhället, konstaterar i sin idépolitiska plattform (2018) att:
”Det är rimligt att säga att den moderna välfärdspolitiken och socialtjänsten har uppstått ur frivilligt socialt arbete i kombination med politiskt reformarbete. Eldsjälar i filantropiska föreningar, folkrörelser och självhjälpsföreningar har kartlagt sociala problem och kommit med nya metoder att möta dem.”
Idag är det de facto så att om man vänder sig till socialtjänsten och ansöker om ekonomisk hjälp förväntas man medverka i en utredning, söka jobb, delta i utbildningar osv. Enligt lag ska det finnas tillgång till budget- och skuldrådgivning. Det är vidare en uttalad huvuduppgift för socialtjänsten är att tillsammans med den behövande försöka hitta en långsiktig lösning på försörjningsproblemen. I väntan på det kan man få ekonomiskt bistånd. Man kan också vid behov få olika typer av familjestöd.
Här är det dock viktigt att hålla ett levande samtal om balansen mellan individuellt ansvar och samhälleliga strukturer som orsak till människor som lever i ekonomisk utsatthet. Inte minst om man har som ambition att utföra ett kunskapsbaserat socialt arbete. Professor Alexandru Panican menar att vår tids fattigdomsbekämpning har en tendens att bekämpa de fattiga, snarare än att åtgärda själva fattigdomen (Alexandru Panican, 2024).
FVO utgår från ett rättighetstänk. Den grundläggande välfärden är ett offentligt ansvar och ska garanteras och bekostas av skattepengar. En del organisationer inom civilsamhället får i uppdrag av regioner och kommuner att, mot betalning, utföra offentligt finansierade välfärdsinsatser. Det är helt i sin ordning. Ibland bekostar även det offentliga civilsamhälleliga insatser som ”täpper till” ett offentligt ansvar. Här är det viktigt med en tydlig ansvarsfördelning och transparens, så att inte civilsamhället uppfattas som det yttersta skyddsnätet. Det finns idag en otydlighet när statliga pengar förmedlas direkt till civilsamhällets organisationer, utan samordning med socialtjänsten som har det yttersta ansvaret för bidragets målgrupp. Ett exempel är MUCF:s (Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor) senaste utlysning för Insatser för särskilt socialt utsatta människor som drabbats av Sveriges ekonomiska situation. Här kan civilsamhället söka ekonomiska bidrag för att
”…arbeta med att täcka basala behov som att ge något att äta till den som inte har mat för dagen, hjälpa socialt särskilt utsatta individer och familjer eller att ge en sovplats till den som inte har ett hem.” (MUCF, 2024)
FVO ser med tveksamhet på en sådan utveckling där staten till synes går förbi kommunernas socialtjänst, vilka har det egentliga ansvaret för denna typ av insatser. Även om intentionen är god finns en risk att både allmänheten, de behövande och även civilsamhällets organisationer, ibland obemärkt, är med om en glidning i ansvarstagande. Precis som för 135 år sedan ser FVO behovet en bättre samordning av stödet till människor som lever i fattigdom.
Ett annat sätt att hantera frågan är att socialtjänsterna får ett förtydligat samordningsansvar, och som i sin tur kan och bör samverka med och stödja civilsamhällets organisationer på lokal nivå. Det finns goda exempel på hur en sådan samverkan kan se ut. Frågan är då vad som bör vara civilsamhällets fokus? Det vore olyckligt om civilsamhällets gemenskapsfrämjande insatser och ”upp-toppande” roll urholkas, och ersätts med en underbetald servicefunktion åt kommunerna. Är det exempelvis önskvärt att den måltidsgemenskap som civilsamhällets organisationer ofta erbjuder, övergår till storskalig matdistribution? Här behöver man vara uppmärksam. Det bör inte råda några tvivel om vem som är ytterst ansvarig för att säkra basbehov för människor som lever i särskilt socialt utsatta situationer. Eller som ovannämnda Forum – Idéburna organisationer med social inriktning uttrycker det i sin idépolitiska plattform (2018);
”Fokus för idéburna organisationer bör vara fördjupning och förbättring av välfärden, inte ersättning av grundläggande offentligt ansvar”.
Magnus Bodin
Strateg, Föreningen FVO
Referenser
Agda Montelius (1910). Intervju: Tidningen IDUN. 24 april, 1910.
Agda Montelius (1920). Föredrag: Hjälparbetet i Stockholm. Återblick och framtidssyner.
Alexandru Panican (2024). https://www.oru.se/forskning/nya-professorer/professorer-2024/alexandru-panican/ Hämtad den 12 februari 2024.
Hans Swärd (2018). Red. Bedöma och åtgärda fattigdom. Lund: Studentlitteratur
Forum – Idéburna organisationer med social inriktning (2018). Idépolitisk plattform.
Magnus Karlsson (2023). Ur Sveriges Stadsmissioners Fattigdomsrapport; Trängre under fattigdomsstrecket?
MUCH (2024). https://www.mucf.se/socialt-sarskilt-utsatta-i-sveriges-ekonomiska-situation. Hämtad den 12 februari 2024.
Sif Bokholm (2000). En kvinnoröst i manssamhället. Agda Montelius 1850–1920. Stockholmia förlag
Stockholms stads donationsstiftelsegrupp (2024), Samtal. 30 januari, 2024.
Fotografi ovan
Fotograf: Okänd.
BILDNUMMER: D 515
Stadsmuseet i Stockholm