Jag har just sett ett avsnitt av Ekonomibyrån på SVT, där en psykolog, en sparekonom och en börspoddare pratar om fördelar och nackdelar med att spara till sina barn. Olika perspektiv lyfts där argument på ”inte spara”- sidan handlar om att barn inte ska få något gratis. Att barn behöver själva förstå vikten med att jobba för pengarna och se dem växa. På ”ja till att spara”- sidan landar argument som att ge sina barn bättre förutsättningar. Ett sparande kan exempelvis underlätta för sitt barn att komma in i bostadsmarknaden den dagen hen behöver köpa en lägenhet.
Dagen efter läser jag en artikel i Kyrkans tidning att fattigdom är ett växande problem i Sverige idag. Att den relativa fattigdomen ligger på en rekordhög nivå och att segregationen mellan rikare och fattigare har ökat väsentligt i vårt land. Det relativa fattigdomsmåttet visar att andelen som lever på mindre än 60 procent av landets medianinkomst ökar.
Just detta visar problematiken och vilka olika förutsättningar barn får med sig. För fyra år sedan, innan jag kom till FVO, så hade jag själv kunna föra exakt samma diskussion med samma resonemang kring sparande och Ja, jag sparar absolut fortfarande till mina barn. MEN mina fyra år på FVO har satt ett avtryck. Alla möten har gett kunskap, erfarenhet och förståelse för de utmaningar som många kämpar med. På FVO pratar vi inte alls om att kunna spara hela barnbidraget för att bygga en kontantinsats till en lägenhet. Barnbidraget är en nödvändighet för att kunna köpa mat hela månaden och inte bara till den 19e varje månad. Att spara hela barnbidraget till framtiden, det är otänkbart.
Men hur ska vi då kunna ge bättre förutsättningar för våra barn? Alla barn. BRIS vittnar om att många barn oroar sig över sina föräldrars ekonomi och mår dåligt över det. Vi ser också unga vuxna som ärver sin föräldrars beteenden när det gäller sin privatekonomi och inte får med sig förmågan och kunskapen hemifrån att hushålla med sina resurser. Jag tänker att det är oerhört viktigt att föräldrar och skola tar ett större ansvar i att prata om privatekonomi med sina barn. Vi måste dela kunskap och försöka skapa en motivation och ett beteende kring att starta ett sparande. Det måste inte vara att spara stora summor varje månad, utan börja med att spara lite. Lite pengar växer om man kontinuerligt har beteendet att lägga undan en liten del av det som finns tillgängligt.
Med anledning av det har vi på FVO startat ett sparainitiativ, där vi kombinerar ekonomisk stöttning med kunskap i privatekonomi. Där målsättningen är att bygga upp en buffert sakta men säkert. Vi har också samlat tips och bra information för hur du kan få bättre koll på din ekonomi.
Låter det spännande? Kontakta oss så berättar vi mer.
Känslor av skam leder ingen vart. Att Sverige nu befinner sig i lågkonjunktur med hög inflation, ökade räntekostnader och ökad arbetslöshet kan inte ha undgått någon. Människor kämpar och mår sämre i sin livssituation. Prognoser från Konjunkturinstitutet säger, att vi inte kan se någon vändning i ekonomin förrän hösten 2024 och vi får vänta till 2026 innan ekonomin återigen är i balans.
Jag har förstått att många drar sig från att söka rådgivning på grund av känslor av skuld och skam och att de som söker ofta gör det i ett mycket sent skede. Här är mitt råd: Tänk om, våga sök hjälp och vänta inte. Att prata med någon och att börja reda i sina ekonomiska utmaningar är en början som kommer leda till att du i längden mår bättre. Du kan dessutom bli en förebild för andra.
I slutet av september publicerade Socialstyrelsen ett faktablad som styrker sambandet mellan ekonomisk utsatthet, psykisk och fysisk ohälsa och suicidalitet. Slutsatsen drogs då många som beviljats ekonomiskt bistånd under 2020 hade komplexa svårigheter och insatser från både socialtjänst och hälso- och sjukvård och att behovet av vårdkontakt hade ökat i samband med att ekonomiskt bistånd beviljas.
Många forskare och sakkunniga vittnar om att det skapar stress och ångest att leva med ekonomiska problem. Henrik Levinsson, universitetslektor vid Lunds universitet, har forskat på sambandet mellan ekonomiska problem och psykisk ohälsa och menar att sambandet är tydligt. Han tänker att det till och med kan betraktas som ett folkhälsoproblem. I hans forskning fick 641 överskuldsatta personer frågan om de någon gång försökt att ta sitt liv. Närmare 20 procent har försökt någon gång och 40 procent har försökt flera gånger.
Det är helt fruktansvärda siffror!
Jag kan relatera till att det är jobbigt att inte få månadens hushållsekonomi att gå ihop, då jag tillfälligt hamnat där själv. Att förstå den känsla av hopplöshet som måste uppstå när man tvingas kämpa månad efter månad för att få sina inkomster att räcka till kan jag bara föreställa mig. Jag tror att vi människor är skapta så att vi klarar det mesta ett tag, att leva på små marginaler under en period, det klarar vi. Men att det leder till psykisk ohälsa, att år efter år leva under samma press och inte se någon ljusning på situationen, det är inte förvånande.
Det finns stöd och hjälp att få. Varje kommun har ett ansvar att hjälpa till med vägledning i ekonomiska problem. Det finns därför budget- och skuldrådgivare hos kommunen, deras roll är att genom ekonomisk rådgivning, bidra till att förebygga överskuldsättning och att hjälpa skuldsatta personer att hitta en lösning på sina problem.
Känns det som ett stort steg kan organisationer som FVO vara ett stöd. Vill du ha tips och råd, ring till oss så kan vi guida dig hur du tar dig vidare.
Sommaren sprang förbi och hösten är här med buller och bång. Hösten för mig innebär ny kraft och energi efter en vilsam semester. Jag är tillbaka på kontoret och stort fokus just nu handlar om människors privatekonomi.
Många som söker stöd hos oss på FVO har skulder. Jag kan bara konstatera att den som redan har det tufft ekonomiskt, får det ännu sämre på grund av skuldsättningen. Ofta är det skulder i form av kortsiktiga konsumtionslån – en skuld som är ett resultat av en trängd situation eller ett spontant agerande. Att ta ett lån kanske blev en handling där personen inte såg något annat val. Oavsett anledning till skulden så skapar den ytterligare minskat ekonomiskt utrymme för den som redan lever på små marginaler. Tyvärr verkar okunskapen kring biverkningarna av ett kortsiktigt lån med hög ränta vara stor.
Under året har det pågått en utredning på Regeringens uppdrag för att minska överskuldsättning och skapa ett förstärkt konsumentskydd. Utredningen blev klar i början av juli. Utredarna menar att hushållens skuldsättning är ett stort och växande problem. Konsumtionskrediterna har mer än fördubblats de senaste 15 åren. Enskilda personers skulder hos inkassoföretagen och hos Kronofogdemyndigheten har under perioden ökat ännu mer. Närmare 400 000 personer har skulder hos Kronofogden och beloppet uppgår till 101 miljarder kronor, medan skulderna hos inkassoföretagen uppgår till drygt 102 miljarder kronor.
Utredarna fastslår, att när en kredittagare får ekonomiska problem med sina lån beror det ofta på att krediterna är för stora och inkomsterna för låga. Det intressanta är när situationen dessutom redan såg ut så när krediterna gavs.
Överskuldsättning kan också vara ett resultat av en livshändelse som sjukskrivning eller arbetslöshet som har minskat inkomsterna kraftigt, eller en inflation i kombination med ränteökningar som ökar levnadsomkostnaderna.
Jag har precis samma erfarenhet som det utredarna beskriver. För mig är det här skrämmande siffror. Det är så många människor som hamnat i en situation som med största sannolikhet påverkar deras liv och mående till det negativa. Att leva med skuld och månad efter månad känna att inkomsterna inte räcker till kan påverka den psykiska hälsan kraftigt.
Så vad kan vi då göra åt den situation som finns och hur kan vi arbeta förebyggande för att inte förvärra överskuldsättning hos den enskilda individen?
Utredningen har många konkreta förslag på hur man genom regleringar och registerföring ska begränsa långivarna och därigenom begränsa och minska skuldsättningen hos individer. Jag tror att många av de föreslagna åtgärderna är bra och kan fungera kortsiktigt för att begränsa ett kredittagande men jag tror också att vi behöver arbeta mer långsiktigt och då främst med kunskap.
Idag ser kunskap kring privatekonomi väldigt olika ut hos individer. Jag vet att ungas privatekonomi tas upp inom läroplanen i ämnet Hem och konsumentkunskap: Konsumtion och ekonomisk planering, däribland att göra en budget, men är det tillräckligt? Det är min uppfattning att kunskapen huvudsakligen antas delas från föräldrar till barn och om föräldrarnas egen kunskap är bristfällig så blir det samma hos barnen. Att lära sig hantera sin privatekonomi behöver övas på under uppväxten för att som vuxen fortsätta med det beteendet.
Min önskan är därför att utbildning om privatekonomi skulle få ta en större del av skolans läroplan. Att lära sig att skapa en månadsbudget, att tänka kring inkomster, utgifter och sparande innan konsumtion kan vara avgörande för hela livet.
Nu väntar jag ivrigt på att den ovan nämnda utredningen ska behandlas och implementeras för att åtminstone kortsiktigt hjälpa fler som är på väg in i ohanterliga skulder.
Intensiva dagar i Almedalen på Gotland har precis avslutats. Jag har precis kommit hem och intrycken är många. Jag och mina kollegor Magnus och Ingrid besökte för första gången evenemanget med syfte att träffa andra organisationer som arbetar med samma frågor som vi gör, att lyssna på de senaste debatterna inom relevanta ämnen och att sprida ordet om FVO.
Jag har deltagit på seminarier om allt från ekonomisk hälsa, barn- och vuxenfattigdom i relation till utanförskap, microfondsfinansiering, civilsamhällets roll i kris till eftervåld mot kvinnor som lämnat ett våldsamt förhållande. Jag hann även med en dragning från Försvarsmakten där cheferna från marinen, armen och flygvapnet berättade om de frågor de arbetar med för att kunna försvara vårt land på bästa sätt. I olika forum möts professorer med dess forskning, företrädare för civilsamhället, förtroendevalda och tjänstemän, representanter från näringsliv och politik. Alla har olika perspektiv.
Det är det här jag gillar med Almedalsveckan. Att så många olika organisationer och människor möts och får möjlighet att diskutera hur vi tillsammans kan göra Sverige ännu bättre, oavsett inom vilket område vi arbetar. Ofta är vi inte överens, i de bästa fallen ger det bara fler perspektiv till en bra lösning.
Jag måste erkänna att jag känner mig rätt trött efter intensiva dagar med många intryck. Samtidigt stärkt. Varje möte gav mig tankar på hur FVO kan skapa bättre förutsättningar för dem som söker vårt stöd.
Något som jag särskilt tar med mig, och som känns väldigt relevant för FVO, lyftes av en forskare på ett seminarium om barnfattigdom. Hen sa: ”Vi kan inte diskutera ansvarsfrågan, det är otvetydigt socialtjänsten som har det grundläggande och yttersta ansvaret för oss som medborgare”. Civilsamhället ska komplettera med sin verksamhet. Det är ett uttalande som stämmer väl med våra tankar ända från starten för 134 år sen.
Vi på FVO vill vara innovativa och prova nya vägar men inte riskera att ta över ansvar från det offentliga. Basala behov som mat och husrum ska vårt grundläggande välfärdsystem tillgodose. Vi vet att tilltron till socialtjänsten ibland sviktar och att människor väljer att inte ta hjälp av den rättighet som finns, det är problematiskt. Vi måste tillsammans arbeta för att bygga detta förtroende igen.
FVO vill att var och en ska kunna leva, inte bara överleva. Det kan handla om att få stöd till komplicerad tandvård, köksutrustning eller en dag på Astrid Lindgrens värld tillsammans med sina barn. Bara den som söker vet vad som kan vara ett lyft i tillvaron. Min utmaning är nu att sortera i tankarna för att kunna avgöra för var vi lägger våra resurser bäst.
För mig återstår nu bara några dagar innan jag ska gå på semester. Jag vill därför passa på att önska alla en riktigt skön och avkopplande sommar.
I helgen skrev Lena Andersson en krönika i Svenska Dagbladet med rubriken: Hungrar barnen är det föräldrarnas fel (SvD 20 maj). Hon menar att det finns billiga råvaror som mättar och krönikan har inte helt otippat väckt starka reaktioner. Den har fått stort utrymme i flera medier och många som svarat har lämnat argument och arga kommentarer mot att hacka på föräldrar som befinner sig i en ekonomiskt utsatt situation.
Man kan tycka vad man vill om Lena Anderssons sätt att argumentera och visst är krönikan tillspetsad. Jag förstår att den kan ses som upprörande. Men vad handlar den om egentligen: ”Antingen är det amsagor som sprids, eller så har vi att göra med föräldrars vanvård och oförmåga att sköta ett hushåll.”?
I mitt huvud finns nu minst tre spår:
Jag söker statistik som kan backa upp påståendena om barns hunger men hittar inget. I samtal med ett antal kuratorer får jag dock samma information; att många barn äter mer av skolmaten och att det också förekommer att barn får matlådor med sig hem på fredagar från skolan. Men hur många det gäller och varför just de barnen inte får tillräckligt med mat hemma vet jag fortfarande inte. Däremot förstår jag att ord som hunger och barnfamilj i samma mening fungerar bra både i media och i den politiska retoriken.
Jag utgår ändå från att informationen stämmer, att barn är mer hungriga nu därför att familjer har svårt att ställa mat på bordet. Då måste jag alltså först bena ut vilka barnfamiljer som avses. I mina antaganden så utgår jag från att många barn som går hungriga kommer från familjer som har ekonomiskt bistånd som främsta inkomstkälla, då det är någon typ av existensminimum.
Om situationen kring mat blir mer och mer akut, så måste vårt socialförsäkringssystem fungera som det är tänkt. Att inte gå hungrig är en rättighet även om det också följer med en del skyldigheter för att få den hjälpen. Och innan någon ropar, ja i det ligger ett personligt ansvar.
Stat och kommun ansvarar för de rättigheter vi medborgare har och vi i civilsamhället tar ansvar för kompletterande stöd. Civilsamhällsorganisationerna ska inte gå in och ersätta det statliga stödet, inte minst för att det är en omöjlighet. Ingen organisation har de finansiella resurserna som staten har. Att skänka pengar till civilsamhällsorganisationer för mat är i mina ögon inte lösningen till att barn i Sverige ska slippa gå hungriga. Förstå mig rätt, organisationerna kan göra och gör så mycket bra och viktiga insatser. Men, att dela ut mat bör inte vara en av dem.
Så tillbaka till kommunens ansvar. En förklaring kan ligga i tidsaspekten på försörjningsstöd. Stödet var tänkt som en kortsiktig lösning för den som av olika anledningar inte kan försörja sig själv. I stället har det blivit en långsiktig finansieringsform för många svenskar. Att leva på dessa små marginaler är inte långsiktigt hållbart och kan troligtvis leda till svårigheter att få sin ekonomi och kosthållning att gå ihop.
Så ge bättre möjligheter och förutsättningar för att alla svenskar ska få en stabil egen försörjning så kan vi i civilsamhället komma med kompletterande stöttning. Det är något jag tror på, på lång sikt.
Hur tänker du? Låt oss ha en dialog som tar oss mot en lösning, istället för att slå varandra i huvudet med dramatiska ord.
Jag har privilegiet att leda en arbetsplats där medarbetarnas kompetens är avgörande. Personalens sammansättning och kompetensbas ska spegla de krav föreningens intressenter och berörda myndigheter ställer. Vi är i förtroendebranschen.
FVO är en liten arbetsplats med fram till nu 5,25 heltidsanställda. Men om arbetsplatsen är liten är verksamheten desto större. Vi samverkar med runt 60 stiftelser i hela landet och omkring 10 000 personer ansöker om ekonomiskt stöd årligen. Dessutom träffar vi pensionärer och pratar mobilanvändning, sätter ihop paket som erbjuds till sommar-, höstlov och jul och samarbetar med andra organisationer.
De största riskerna förknippade med en mindre arbetsplats handlar både om kompetens och bemanning. Vi är personberoende i större utsträckning än en större arbetsplats vilket begränsar möjligheten till ersättare på alla roller och positioner. FVO är i en utvecklingsfas och jag tänker därför ofta på vilken kompetens vi ska ha internt och vilken som bättre köps in när behov uppstår. Det handlar inte minst om områden som utvecklas i en snabbare takt än enstaka medarbetare kan hinna ta till sig.
Tre utredare går igenom alla ansökningar. De bedömer hjälpbehovet och föreslår vilken stiftelses medel som är mest relevant. Utredarna arbetar också med rådgivning. I gruppen finns socionom- och HR-utbildning, dessutom lång erfarenhet från socialtjänsten och Försäkringskassan. Utöver det så har vi bred kompetens inom ekonomi såsom redovisning, uppföljning och kapitalförvaltning, stiftelsekunskap och dess juridik i kombination med marknad- och kommunikationskompetens. Alla dessa kompetenser är nödvändiga för att arbeta med föreningsutveckling och fortfarande vara relevanta efter 134 år som organisation.
Så tillbaka till Magnus. Vi har kontinuerligt diskussioner om hur socialt arbete kan bedrivas på bästa sätt. Vår grundare Agda Montelius var från starten väldigt tydlig i att dåvarande motsvarighet till stat och kommun skulle ha huvudansvaret för de människor som hade ett kontinuerligt hjälpbehov och att föreningar och privatpersoner kunde komplettera det hjälpbehovet på ett samordnat vis. Idag kan jag bara konstatera att det offentligas ansvar inte alltid är så tydligt. Kanske är vi i civilsamhället inte heller så bra på att samarbeta?
Här på FVO har vi länge saknat en person med erfarenhet av socialt arbete som kan guida oss i de frågorna. Nu är han här, från att ha verkat i många organisationer och sammanhang, varmt välkommen Magnus Bodin!
För närvarande har vi de kompetenser vi behöver och vett att köpa in de vi inte fyller själva. Men vi omvärldsspanar och, vem vet vad en förening i utveckling kan behöva framöver?
Okey, med risk att bli lite tjatig. Jag bara måste kommentera matpriserna en gång till, sen lovar jag att släppa ämnet för ett tag framöver.
Den senaste veckan har pushnotiserna i mobilen avlöst varandra. Först ut var Lidl med beskedet att de sänker priset på 100 varor, strax efteråt kom både ICA och Coop med samma besked. Nu sänker alla priset på ett antal hundra varor mellan 5–30 procent.
Enligt siffror från SCB så har priserna på livsmedel stigit med nära 21 procent sedan februari föregående år. Det är en oerhört stor ökning och debatten är vild gällande vem som tjänar mest på prisökningen. Jag kan konstatera med säkerhet att den som förlorar mest är vi konsumenter. Dessutom att de personer vi möter, och som redan hade små marginaler innan den kraftiga inflationen, fått ännu sämre förutsättningar att få ihop sin ekonomi.
En prissänkning känns därför helt rätt. Matjättarna får kritik för att det är för sent med en sänkning, att det är för få produkter som innefattas och att prissänkningarna bara sker av egenintresse. Jag tänker att det aldrig är för sent och lite är bättre än inget.
Men, som jag tagit upp i en tidigare krönika (Låt oss ta bort oförtjänt skam och skuld i samband med matinköp – bläddra till höger) handlar matfrågan om mer än vem som tjänar, eller inte tjänar, pengar av producenter, handlare och konsumenter: Alltför många varor kasseras av orimliga skäl för att säljas i särskilda butiker för personer som har det tufft ekonomiskt. Fel ur så många aspekter.
Men se här! Hurra för min lokala matbutik som infört en avdelning som de kallar ”Rädda en vara”. Här kan alla köpa annars kasserad mat till kraftigt reducerade priser. Jag kunde nu köpa ett storpack med toalettpapper, som var lite öppnat, till 40 procents prisnedsättning samt ett skadat kaffepaket som var reducerat med 30 procent.
För första gången på ganska länge så lämnade jag min matbutik relativt nöjd. Dels att jag räddat två varor, dels för att veckobudgeten, tack vare sänkta priser, för matinköp faktiskt höll.
I skrivande stund är det Internationella Kvinnodagen. När nu dagen ändå finns vill jag passa på att hylla och lyfta kvinnor som jag inspirerats av, och som på olika sätt gör bra och fina saker i vardagen.
Vilka är kvinnorna som påverkat och gjort avtryck på dig? Ta en stund, fundera och reflektera.
Mitt råd är sedan: säg det till dem! Att få höra att en handling eller ord har betytt något och gjort avtryck, det är i mina ögon bland det finaste man kan få av en annan människa.
Agda är en av dem som startade Föreningen för välgörenhetens ordnande (FVO) i slutet på 1800-talet. Hon är kvinnan vars filosofi och arbete lever vidare än idag. I en avhandling om Agda, ”En kvinnoröst i manssamhället”, skriven av Sif Bokholm, framgår att grunden var att ge behövande hjälp så att de sedan kunde stå på egna ben. Föreningens uppgift var att utreda förhållanden, hjälpa till att skaffa arbete, ordna sjukvård och utöva en rådgivande och samordnande verksamhet med hjälp av utbildad och avlönad personal. Om det i vissa fall inte var möjligt bidrog föreningen till tillfällig lättnad genom exempelvis julgåvor och/eller lantvistelser. Samtidigt som ansvaret för mer kontinuerlig vård tydliggjordes till den kommunala fattigvården försökte FVO åstadkomma viss lindring i de nödställdas livsvillkor.
Agdas grundläggande idéer lever kvar i föreningen än idag. Nu förvaltas de av fem andra kvinnor som är otroligt hängivna och dedikerade sin uppgift att efter bästa förmåga hitta vägar till hjälp för dem som hamnat i en svår situation. Det är ett arbete som bitvis är tufft men som ger tillbaka så mycket när hjälpen hittar rätt. Jag vill hylla mina medarbetare på FVO som fortsätter driva föreningen i Agdas anda.
Två av mina tidigare chefer ligger mig särskilt varmt om hjärtat. De visade vilka ledare de är, när de kom hem till mig den dagen sorgen slog till i mitt liv. Deras agerande visade tydligt skillnaden mellan att inte bara vara chef utan också ledare, hur viktigt medmänsklighet är för ett gott ledarskap. Jag tror inte ni förstår vilket intryck ni har gjort på mig.
Jag vill också lyfta alla mina väninnor, vilka superkvinnor ni är! Hur ni jonglerar arbetsliv med familjeliv och socialt umgänge. Ändå finns ni där för mig och varandra i livets olika skeenden.
Till sist vill jag hylla min största inspiratör och förebild, min mamma. Min mamma som alltid satt mig och mina syskon i första rummet, stöttat oss och sett oss under hela uppväxten. Att vi båda idag jobbar för att hjälpa andra är ingen slump. Min mamma har satt sin prägel på mig genom sin godhet – en superkvinna som vikt sitt liv till att göra skillnad för andra.
Jag vill med detta inlägg skicka en stor kram till alla er superkvinnor där ute som för alltid kommer vara en stor del av mitt liv. Och minsann ska jag också skicka er min text.
Har du funderat klart – vilka kvinnor hyllar du?
Två insikter har slagit mig. Matindustrin kasserar årligen 30 procent av den mat som produceras. Det blir också vanligare och vanligare att sociala matbutiker med just matsvinn, dyker upp där maten säljs till reducerade priser. Ofta så krävs något typ av medlemskap, eller vad man också kan säga ”bevis” på att du har låga inkomster för att få köpa denna mat till reducerade priser.
Jag har läst ett par artikel på temat, den ena skriven av Elinn Leo Sandberg, Anna Angelin och Johan Vamstad och den andra av Linus Hermansson. Båda artiklarna lyfter matfattigdom och matdistribuering ur ett kritiskt perspektiv. Att fördela överflödsmat till dem som lever på små marginaler och har svårt att få sin ekonomi att gå ihop, presenteras ofta som en optimal lösning på ett samhällsproblem. Men båda artiklarna lyfter kritiska effekter och konsekvenser som civilsamhällets matdistribution skapar på samhället som helhet.
Artikelförfattarna argumenterar bland annat för att civilsamhället tenderar att ta över det ansvar som ligger på socialtjänsten. Att de som är i behov av mathjälp och akutbistånd från socialtjänsten, i stället hänvisas till de sociala matbutikerna för att få mat för dagen. Det finns forskning från Finland som bygger detta argument. Forskningen (Silvasti & Tikka, 2021) visar att när civilsamhället, går in med akut mathjälp så backar offentliga aktörer från det stöd de ger.
Jag har alltså konstaterat att vi har ett utbud i överflöd som skapas av matindustrin som därefter fördelas till de grupper som lever på små marginaler. Jag tycker vi behöver fundera kring hur detta påverkar vårt samhälle ur ett miljö- och hållbarhetsperspektiv och ur ett människoperspektiv.
Vid första anblick är jag beredd att hålla med om att matdistributionen är en optimal lösning. Det verkar så dumt att slänga så otroligt mycket mat. Att osålda säsongsvaror, varor med förpackningsfel och kort bäst-före datum kasseras när det finns många som kämpar med att få sin ekonomi att gå ihop, där verkar det logiskt att flytta utbud till efterfrågan.
Men vid närmare eftertanke så är jag inte längre lika övertygad. Jag är fullt medveten om att det är många faktorer bakom detta. Men ur ett logiskt perspektiv, varför ska varorna flyttas från en butik till en annan? Varför ska man behöva bevisa att man är fattig och har låga inkomster bara för att få köpa mat som annars skulle ha kasserats? Det känns mest bara dumt. Dessutom löser inte det varken hållbarhetsaspekten, att vi överproducerar varor, eller vilka effekter det får på vår miljö.
I det läge vi är idag, med skenande inflation och en global uppvärmning som behöver minskas, så tror jag att många gladeligen skulle köpa dessa produkter i en vanlig butik. Jag tror att många med mig vill bidra till att matsvinnet minskas.
En bra början vore att:
På så vis kan vi alla att bidra till en bättre planet.
Pusslet är nästan klart. Under hösten har vi jobbat aktivt med att ta fram en strategi för föreningen – en femårsplan som både inspirerar och är lockande att ta tag i. Nu är det dags för en av pusselbitarna, årets Verksamhetsplan: vad ska vi starta med från strategin och hur jobbar vi ännu smartare?
Jag ser fram emot kreativa diskussioner mitt team i kommande vecka. Sen kör vi, häng på!
Jo. Självklart överflödas jag liksom alla av nyheter om hur otroligt tufft samhällsläget är just nu. Mat, el, hyror och räntor ökar i snabb fart. Många funderar över vad som komma skall.
Civilsamhälles organisationer pratar och oroas av en antågande ny 90-tals kris, då jag har förstått att många människor snabbt hamnade på obestånd och utanför samhällets skyddsnät bland annat på grund av snabbt ökade räntor som toppade på 500 procent.
Ekonomer visar grafer över hur lågt konsumentförtroendet är just nu och vilka farhågor som finns framöver. Privatpersoner som äger sitt boende kommer i dagarna få, vad som troligtvis kommer bli deras högsta elräkning någonsin.
Jag kan med andra ord konstatera att samhällsläget känns minst sagt lite ansträngt just nu.
Som alla vet slår en sådan här period olika. För någon handlar det om att dra ner till bara en semesterresa i år och för någon annan att få ihop till middag varje dag, hela månaden eller oro för att tvingas att lämna sitt hem.
FVO är inte en politisk organisation men vi arbetar dagligen med att ge stöd där samhällets resurser inte kan hjälpa. Eftersom vi inte kan erbjuda hjälp akut ligger antalet ansökningar än så länge på samma nivå som vanligt. Jag kommer nu noggrant att följa utvecklingen och se om nya behövande kommer att söka sig till oss. Blir det så kommer vi att berätta om det.
Det ser ut som de som söker vår hjälp inte är helt bortglömda. Försörjningsstödet kommer att höjas med 8,6 procent i år. Ökningen som är inflationsrelaterad ska kompensera de ökade priserna. Även om man inte har stora marginaler på försörjningsstöd, så minskar inte marginalen just nu.
Det extra tilläggsbidraget som är knutet till bostadsbidraget kommer fortsätta till juni 2023.
Staten har beslutat om ytterligare stöd för elräkningarna november och december 2022. Även om stödet kommer retroaktivt så kommer det.
Så håll ut, dagarna blir längre, våren kommer snart och förhoppningsvis även ljusare tider.
Vi på FVO fortsätter vårt arbete med att hitta nya sätt att stötta alla er som behöver tillfällig men inte akut hjälp.
Vi på FVO jobbar inte med akuthjälp. Akuta behov är samhällets ansvar. Tyvärr vet vi att det inte är så enkelt men vi har valt att inte gå in i den rollen.
Vad vi däremot jobbar för är att människor ska kunna leva, inte bara överleva. Inte heller det är enkelt. Vi frågar oss vad som är rimligt att kunna äga och kunna göra i vårt välfärdssamhälle utöver ren överlevnad?
För mig är det rimligt att kunna fira och delta i högtider på samma sätt som alla andra. Nu när julen närmar sig blir ett tydligt exempel att alla barn borde kunna få en julklapp. Så ser det inte ut.
Mitt sociala medier-flöde börjar redan att fyllas av inlägg från organisationer som vill hjälpa utsatta människor att få en dräglig jul. Det vill vi också. Från FVO kommer 85 familjer att få stöd för att köpa julklappar i år och vi skulle gärna hjälpa fler.
Jag är nyfiken. Vilken påverkan får dessa inlägg på dig? Öppnar du upp eller stänger av?
Jag fiskar inte efter dåligt samvete. Det leder ingenstans. Det handlar inte alls om hur bra du har det, eller inte har det. Det handlar bara om möjligheten att kunna göra någon glad. Och vet du, minsta gest kan göra stor skillnad. Det händer att vi får ett mejl, sms eller vykort med en kort hälsning om vad stödet betytt. Varje gång får jag en inblick i vidden av hur det är att leva på marginalen.
Du gör såklart som du vill med ditt sociala medie-flöde. Men mitt tips är att stanna upp och läsa inläggen från hjälporganisationerna. Fundera över vad det kan betyda för ett barn att få en julklapp, en mormor att kunna ge bort en eller för en familj att köpa julmat ihop.
Samhället hjälper till med överlevnad. Du kan göra skillnad för någon.
Här på FVO samlar vi inte in pengar från allmänheten men skulle det vara så att ditt företag vill bidra till något av våra projekt så hör av dig. Vi samverkar gärna!
För ett år sedan gav vi på FVO stöd till en ensamstående mamma. Hon hade hamnat i en ekonomiskt svår situation på grund av felaktigheter från den myndighet som betalade ut hennes ersättning. Det handlade om två olika typer av bidrag, från samma myndighet, som var hennes enda inkomst. Konsekvensen av den felaktiga hanteringen gjorde att hon blev skuldsatt och återbetalningsskyldig.
En individ som har fler bidrag från samma myndighet, vilket är vanligt om du tex har sjukpenning och är berättigad till bostadsbidrag, där båda inkomsterna beräknas och betalas ut av Försäkringskassan, borde inte kunna få denna typ av problem. Jag tänker att det inte kan vara svårt för myndigheten att räkna ut den totala inkomsten för året, sjukpenningen, som i sin tur ligger till grund för bostadsbidraget. Det är förståeligt att det blir mer problematiskt att estimera totala belopp om det finns ytterligare någon inkomst som är okänd för myndigheten, där måste mottagaren ta ett större ansvar för att bidraget är korrekt, men så var det inte i det här fallet.
Jag har gått och tänkt på det här från tid till annan och förundrats över de stuprörsorganisationer som vi har här i Sverige och hur vi har hamnat här.
Gissa att jag satte i halsen när det i förra veckan blippade till i min telefon. En nyhet från Ekot med rubriken: ”20 procent av Försäkringskassans utbetalningar är felaktiga” damp ner.
20 procent av utbetalningarna är felaktiga på grund av att myndigheten själv gjort fel. Orsakerna förklaras med räknefel, misstag att ta del av tillgänglig information av handläggare, bristande samordning av olika ersättningar och systembrister.
Försäkringskassan beskriver felen som problematiska både ur ett myndighetsperspektiv och ur ett personligt perspektiv.
Problematiskt?! Jag undrar om de ser samma bild som jag. Jag ser den ensamstående mamman som fick en chock när beskedet från myndigheten kom. Att hon måste återbetala de 20 000 kr som erhållits i bidrag – ett återbetalningskrav som satte livet på ända. Ett återbetalningskrav som gjorde att hon behövde söka hjälp hos civilsamhället för att kunna betala tillbaka och för att kunna få vardagen att gå ihop. Nu förstår jag att hon inte är ensam om problemet.
Ett återbetalningskrav kan skapa en ohållbar livssituation för den enskilda individen. Ett misstag från en tjänsteman kan skapa en misär hos en person.
Kan man inte begära mer är min undran?
Ge mig lite klarhet! Det är så många känslor som bubblar upp när jag läser artikeln ”M i Kalmar vill rädda ekonomiskt utsatta familjers bidrag” i Dagens arena (29 augusti 2022).
Det här är inte ett inlägg i valdebatten men jag blev uppmärksammad på artikeln av en medarbetare inom en annan organisation. Vi diskuterade ett gemensamt problem, att stiftelsemedel ofta räknas som inkomst av socialtjänsten för dem som har försörjningsstöd, trots att det framgår av deras riktlinjer att stiftelse- och fondmedel inte bör ingå. Den frågan återkommer vi till, var så säkra, men nu tillbaka till mina funderingar kring artikeln.
Under 2020 och 2021 infördes ett tillfälligt påslag till alla barnfamiljer berättigade till bostadsbidrag. Påslaget var 25 % av det tidigare beräknade bostadsbidraget. Bidraget behövdes inte sökas utan betalades ut till berörda familjer.
Extratillskottet var en åtgärd för att motverka risken för försämrad disponibel inkomst till följd av covid-19. Det som nu är aktuellt är samma typ av åtgärd för samma målgrupp fast med syfte att täcka ökade priser på bland annat el, drivmedel och livsmedel. Smart och förebyggande.
Artikeln berättar att kommunerna Timrå och Kramfors beslutat att familjer som har försörjningsstöd ska få behålla det tillfälliga tillägg på bostadsbidraget som betalats ut till barnfamiljer. Nu vill M i Kalmar göra på samma sätt. Men va?! Är det på riktigt? Hur kan det ens vara en fråga att barnfamiljer, som redan lever på så små marginaler att de behöver försörjningsstöd, skulle fråntas tillägget? Artikeln väcker direkt både frustration och irritation hos mig.
Det som alltså händer i praktiken om socialtjänsten, som hör till kommunen, räknar av det statliga bostadsbidragstillägget, som betalas ut direkt till den enskilda bostadsbidragstagaren, är att kommunen sparar dessa pengar. Kommunen får således ett indirekt statsbidrag på bekostnad av de barnfamiljer som redan har det tufft.
Efter några andetag som sansar mig lite så tänker jag att jag tänkt fel. Systemet är kanske så smart uppbyggt att de som behöver hjälpen redan har fått det genom ett ökat försörjningsstöd som motsvarar det extra bostadsbidraget och kompenserar för de ökade priserna på samma vis och att det är därför som socialtjänsten räknar bort tillägget från bidraget. Eller?
Jag önskar att någon kunde skänka mig lite klarhet. Har försörjningsstödet ökats med motsvarande belopp som det extra tillägget på bostadsbidraget under denna period? Eller är det den enskilda barnfamiljen som faktiskt inte får ta del av den statliga hjälp som avses i dessa tider? Vet du?
Jag gillar omstarter. Egentligen handlar det mest om att ge mig själv tid att stanna upp och reflektera för att sedan fortsätta på samma väg eller tryggt välja en ny riktning.
Den här sommaren har gett mig mycket tid till reflektion. När semestern började hade jag inte bara nyheter från krigets Ukraina, medielistor på ”så klarar du inflationen” och abortmotståndarnas seger i USA i huvudet. Nej, jag hade också med mig tankar från mina medarbetare om vår verksamhet och innehåll i brev från dem vi möter om att försöka att få vardagen att gå ihop.
Jag har alltid med mig frågan om hur FVO:s verksamhet kan utvecklas, inte bara för att nå fler behövande utan också hur vi kan bidra till att var och en som vi ger stöd kan ta sitt nästa steg. Under hösten återstartar vi arbetet med att sätta den strategiska planen för föreningen. Planen ska beskriva hur arbetet på FVO på lång sikt gör bäst nytta i förhållande till samhällets åtaganden och civilsamhällets initiativ.
Inom några veckor flyttar FVO till nya lokaler eftersom vårt nuvarande kontor i Gamla stan ska renoveras. Att som allmännyttig förening, och därmed omomsad, få hyra en lokal visade sig vara svårt – den historien ska jag berätta en annan gång. Till slut hittade vi trevliga lokaler på Riddarholmen som vi nu ser fram emot att jobba i.
Vi hälsar också vår nya medarbetare Anna välkommen. Anna ska framför allt jobba vidare med kursen Seniorer surfar som vi startade i våras. Vi hoppas på att få träffa ett stort antal seniorer som vill lära sig mer om digitala tjänster och smarta funktioner. Tipsa gärna vidare om du känner någon du tror skulle uppskatta kursen.
Jag är nyfiken. Vad tänker du på när det gäller människor i en ekonomisk utsatt situation? Gäller det dig eller har du kanske varit där tidigare? Hur kan en organisation som FVO fortfarande vara så relevanta efter 133 år? Nu startar strax hösten och, som en del av den, nya krönikor och andra inlägg på hemsida och i sociala medier. Om du vill skicka med oss någon tanke är du varmt välkommen.
Vi hörs vidare!
Det är ganska svårt att fixa allt på egen hand. Ändå har jag så svårt att be andra om hjälp. Alla andra verkar ju fixa det mesta utan problem, det är ju dessutom mitt ansvar, och jag ska ju klara allt precis som alla andra. När orken till slut sviker, då är det inte lätt att hålla ihop det. Som tur är blir jag klokare med åren. I själva verket visar det både styrka och medmänsklighet att be om hjälp.
Hur var det för dig senast någon bad dig om ett handtag? Blev du trött och irriterarad eller kanske glad och smickrad över frågan? Själv avstod jag ofta från att be om hjälp för att inte störa och vara till besvär. Jag hade tusen idéer om vad personen skulle kunna göra som var bättre och roligare än att hjälpa just mig. Nu har jag förstått att jag inte bara, helt oombedd, tog ansvar för den andra personen utan också tog ifrån hen möjligheten att bestämma själv.
Den enda lösningen för att bli av med osäkerheten är antagligen att öva. Mitt tips är att du genast börjar med att be om hjälp med allt du kommer på: att hitta något i mataffären eller att lyfta en kasse. Du kan hitta på frågor och ringa kundtjänst på olika företag. Du får inte bara övning i att be om hjälp, trevliga samtal kan uppstå.
Det första du ska fråga dig är om nejet ens har med dig att göra. Ett trevligt nej innebär antagligen att du frågat en ovanligt klok person. En person som tar ansvar för sin tid och engagemang. En sådan person som du törs fråga igen för att du får ett ärligt svar. Kanske passade inte tiden bara? Det nejet gav dig dessutom möjligheten att få öva på att ta ett nej och att ställa frågan igen till någon annan.
En vanlig känsla hos dem vi möter på FVO är skam trots att de bara ber om hjälp och stöd. Nu kanske du invänder att det är skillnad på att be någon sitta barnvakt, hjälpa till med en flytt eller vattna blommor och att söka stöd för att man är i en ekonomiskt utsatt situation? Absolut, det som för den ena är en guldkant på tillvaron är livsavgörande för en annan. Livet är inte rättvist. Däremot är mekanismen den samma. Det är aldrig skamligt att be om hjälp – ensam är inte stark. Så öva, nästa gång kan det vara du som behöver hjälp på riktigt.
Ansökningarna har strömmat in. Att så många skulle vara intresserade av en sommardag med aktiviteter i Stockholm kom kanske inte som en jättestor överraskning. Men det är ändå otroligt glädjande att konstatera hur många vi har möjlighet att förgylla en sommardag för.
Det ingår i mitt uppdrag att testa nya sätt och utveckla olika metoder för att nå fler som behöver stöd. Det är spännande. Jag funderar alltid på hur vi på FVO ska kunna ge fler en positiv livsupplevelse och kunna hjälpa så många som möjligt.
Jag minns inte vem som kom på idén men när den väl var formulerad blev det en självklarhet. Både det gensvar vi fått och alla som har tagit del av inlägg om FVO:s Upplevelsepaket på sociala medier är en bekräftelse på att vårt initiativ träffat rätt. Det gör också de berättelser vi får i ansökningarna. Det handlar om barn som längtat efter att få gå på Gröna Lund en gång eller föräldrar som aldrig kunnat ge barnen något extra på sommarloven.
Behovet är stort. Det är kostsamt med en dag i en nöjespark. En utgift som troligtvis inte prioriteras när du lever på små marginaler. En upplevelse som däremot många av skolkamraterna har med sig efter ett långt sommarlov och som räknas som en självklarhet för många barn.
Vi vill att alla barn ska få samma förutsättningar. Vi vill därför bidra till att flera barn får med sig en positiv upplevelse tillsammans med vuxna i deras närhet. Vi ser att fler organisationer på olika sätt ger barn som lever i en utsatt ekonomisk situation möjlighet till sommarminnen. Det känns gott att vara fler som ser och ger stöd.
Med hjälp av vår samarbetsorganisation Kungliga sällskapet Pro patria och tack vare fina samarbeten med Gröna Lund, Skansen, Junibacken och Liljevalchs, kan vi ge minst 200 barn, deras vuxna och andra som lever på små marginaler en dag i Sommarstockholm. Det känns helt fantastiskt härligt.
Efter att ha sett gensvaret, den stora mängd ansökningar som inkommit samt förfrågningar om det även går att ansöka till andra nöjesparker har en gnista väckts i mig. Vår utmaning till nästa sommar blir att få med fler finansiärer och knyta samarbeten med aktivitetsparker på andra platser i Sverige.
Vill du bidra till att barn som vanligtvis inte har möjlighet att besöka Liseberg eller Furuviksparken, får göra det nästa sommar. Kontakta mig så kan vi skapa ett samarbete och uppfylla den önskan för fler barn nästa sommar!
Jag hade ingen aning om att Sverige har fri prissättning av tandvård. Jag tillhörde skaran godtrogna medborgare som trodde att tandläkaren vill ens bästa, hjälper till med tandproblem och tar det pris det kostar för tjänsten.
Den bilden har jag tyvärr fått revidera sedan jag började jobba på FVO, då jag fått en bredare kunskap kring hur vårt nuvarande tandvårdssystem är uppbyggt och fungerar.
Jag har lärt mig att det finns referenspriser på tandvård som är beslutade av Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket. Referenspriserna är främst framtagna för att kunna beräkna hur stor del staten betalar inom högkostnadsskyddet för en tandvårdsbehandling, men de fungerar lika bra till att jämföra olika tandläkares prissättning. Sverige har nämligen fri prissättning av tandvård.
En fri prissättning innebär att varje tandläkare och tandhygienist kan ta vilket pris de vill för den tandvård de utför. Ja, du läste rätt! Ansvaret ligger hos dig och mig som patient att jämföra olika tandläkare med referenspriserna.
Anledningen till min upprördhet är det flertalet skräckexempel på tandvårdofferter vi mött här på FVO. I ansökan om stöd ser vi att personen förväntats betala oerhört mycket mer än vad motsvarande behandling kostar hos en annan tandläkare. I den värsta offerten jag har sett fanns en differens på 108 180 kr emellan referenspriset och de pris som tandläkaren angivit i sin offert. Det offererande priset för kunden uppgick till 136 500 kr i stället för 28 321 kr som det slutliga priset skulle varit om tandläkaren följt referenspriserna.
Att sköta sina tänder är helt avgörande för hälsan. Genom våra sökande ser vi konsekvenserna av den fria prissättningen. Den möjliggör för oseriösa aktörer att sko sig på dem som saknar kunskap hur tandvårdssystemet är uppbyggt. Dessutom skrämmer priserna bort många av de som bäst behöver behandlingarna.
Så här får du mer kunskap om just din behandlare och undviker att bli lurad.
Mitt hopp står nu till tandvårdsutredningen, ”När behovet får styra – ett tandvårdssystem för mer jämlik tandhälsa” Utredningen är under arbete och förhoppningsvis blir effekten ett förbättrat tandvårdssystem där oseriösa aktörer elimineras och att vi äntligen får en jämlik tandhälsa.
Tanken var att min krönika skulle handla om tandvården i Sverige och vilka konsekvenser den fria prissättningen kan få för den enskilda individen. Men så läser jag en artikel i Svenska Dagbladet som väcker både känslor och tankar: ”Varje vecka vräks elva barn i Sverige”.
I artikeln framgår det att 572 barn blev utan bostad under 2021 enligt Kronofogden. Det är den högsta siffran på ett decennium. Det framgår också att skulden som ofta föranlett avhysning är en mindre hyresskuld, där medianvärdet är 15 241 kr. Drygt fyra av tio barn som berördes av vräkningen bodde helt eller delvis hos sin ensamstående mamma.
Hur är det ens möjligt att elva barn, varje vecka, blir utan bostad i Sverige år 2022?! Stämmer det att vi har 572 barn som varje år får flytta ut på gatan utan möjlighet till ett tryggt hem? Och, vad innebär det i realiteten att dessa barn blir utan bostad. Det är frågor som mal i mitt huvud samtidigt som min förhoppning verkligen är att dessa barn inte befinner sig på gatan utan tak över huvudet.
Jag kan inte föreställa mig hur otroligt traumatiskt det måste vara för en familj att behöva lämna sitt hem. Ett trauma som drabbar både vuxen och barn, ett trauma som förmodligen kommer påverka måendet under en väldigt lång tid.
Något måste ha gått väldigt fel i vårt samhälle. Det välfärdssystem och yttersta skyddsnät som vi i Sverige alltid varit så stolta över verkar inte fungera på ett helt tillfredställande sätt. Kan det vara så enkelt – och förfärligt – att varje berörd myndighet gör allt rätt enligt regelverket men missar människan bakom ärendet. En mamma av kött och blod?
Jag har förstått att de som arbetar på de ansvariga myndigheterna har höga krav på sig. Pressen ligger på handläggaren att göra korrekta bedömningar och jobba effektivt. Skattemedel ska hanteras sparsamt. Att fusk och utnyttjande av vårt välfärdssystem också förekommer underlättar inte. Samtidigt granskas allt av media och allmänhet. Hur ska då myndighetsutövaren hinna med att se människan bakom bidragstagaren? Kanske ingår det inte heller i uppdraget att som handläggare ta sig tid och fundera kring vad kärnan till problemet hos den person som söker stöd är, och varför bidragstagaren har hamnat där hen gjort, för att sedan jobba med en långsiktig lösning och hjälp.
Att inte se till var och en som behöver samhällets stöd tror jag är en stor orsak till att vi kan läsa att elva barn blir utan bostad varje vecka, på grund av en skuld på 15 241 kr. Jag tänker att ingen mamma vill stå utan bostad med sina barn. Ingen mamma försätter sig i den situationen om det inte finns skäl bakom.
Det var en kall dag i februari som en kollega kom till mig och sa:
”Jag tror att många är nyfikna på hur du som person ser på våra frågor. Vad tror du om att skapa en återkommande krönika till vår hemsida?!”
Det är med skräckblandad förtjusning som jag tar mig ann denna uppgift, jag försöker tänka lite som Pippi Långstrump. En krönika.
”Det har jag aldrig provat tidigare så det klarar jag helt säkert”.
Så, hur börjar jag med en sådan uppgift? Jag startar så klart med att googla, hur skriver man en krönika? Det går snabbt att hitta ett informationsblad med vad en krönika är och hur en sådan bäst ska skrivas. I materialet som är från Skolverket så står det inledningsvis:
Krönikan är en kortare typ av tidningstext där en krönikör för fram sina egna åsikter och tankar i ett dagsaktuellt ämne. Det stora tidningarna och tidskrifterna publicerar flera krönikor inom olika ämnen, till exempel sport, nöje, film och vetenskap. De som skriver är ofta journalister men även författare, forskare, kändisar och samhällsdebattörer.
Där pausar jag.
Jag är varken författare, forskare, kändis eller samhällsdebattör och jag tänker inte heller skriva om sport, nöje, film eller vetenskap…
Jag är en helt vanlig civilekonom med ett stort hjärta som har fått möjlighet att ansvara för FVO och jag tycker att det mesta som är nytt, är roligt. Det är därför jag, i ett antal krönikor framöver, ska dela med mig om mina tankar och åsikter i vad jag ser som aktuella frågor.
Med den introduktionen så hoppas jag även på lite överseende. Detta kommer inte vara en perfekt krönika. Det kommer inte heller vara perfekta tankar. Det kommer inte heller handla om de ”vanliga” ämnena en krönika behandlar. Det kommer däremot handla om frågor och reflektioner som jag stöter på och ibland fastnar i. Frågor som jag tycker är viktiga att reflektera kring. Nästa krönika kommer handla om tandvård och mina tankar och farhågor kring varför vi har fri prissättning av tandvård i Sverige?!
Min förhoppning är att med denna icke perfekta krönika lyckas väcka en tanke hos dig som i sin tur kan leda till någon typ av förändring eller förbättring. Men om jag inte lyckas med det, så hoppas jag på att jag lyckats ge dig ett litet leende
